Trodde inte det var möjligt att falla för en person två gånger, trodde liksom att man klarat av allt det där den första gången. Även om människor som glidit isär hittar tillbaka till varandra eller om någon plötsligt börjar minnas gamla känslor, så trodde jag nog ändå att det där pirret var förbrukat för alltid, med just den personen.

Så är det uppenbarligen inte.

Jag har fjärilar i magen. Igen. Det jag borde känna idag är den där välbekanta känslan av olycklig kärlek, som alltid då han gjort sig påminnd, men istället är allt ett enda stort pirr. Han gör mig knäsvag, igen. Det här kan aldrig sluta bra...

Känns ju så lagom genuint då han jag inte kan glömma, som hållit sig undan och knappt svarat på sms i evigheter, plötsligt dyker upp som gubben ur lådan och ska verka sååå intresserad av vad som händer i mitt liv. Är det inte enklare att bara säga det rakt ut. Att han vill ligga...

Barbie krossar hjärtan medans jag mest får mitt krossat nu för tiden. Dålig karma eller kanske bara dåliga val? Extremt dumt i alla fall att klockan ett en lördagsnatt försöka vinna tillbaka mannen man inte kan glömma. Speciellt som han vid tillfället är apfull medans jag själv ligger hemma ensam, nykter och less. Ville jag verkligen att han skulle dyka upp här ännu en natt, fyllekåt och omdömeslös, för att nästa morgon ångerfylld sticka fortast möjligt? Tydligen. Men han kom aldrig, kanske lika bra det. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig besviken då jag vaknar nästa morgon, ensam, med vetskapen att han säkert ligger brevid någon annan tjej och sover ruset av sig nu. Han var ju min en gång, han var ju bra en gång...

Så kids, ett enda råd har jag till er - never fall in love!